På senare tid råder det en splittring mellan olika delar av de stora tidningarna, på ena sidan pratar chefredaktörer och utvecklare stolt om sina iPad-versioner och på andra sidan står kulturredaktionen och kritiserar det faktum att man inte får göra vad man vill på App Store. Just tidningar är rätt så vana att få göra precis vad de vill – vilket är en del av våra grundlagsskyddade rättigheter som gör oss till en demokrati.
Några exempel är Sydsvenskan (2, 3, 4) SVD, MVT, SR och Newsmill.
Framförallt handlar det nu om att Apple inte tillåter något naket i App Store och att tidningar publicerar just nakenhet undan för undan, ibland som ett stående inslag så som i Danmark men allt som oftast i form av enskilda reportage där det har ett journalistiskt syfte. De som gör det sistnämnda har emellertid inte haft några större problem hitintills.
Det finns även andra källor till irritation i form av exempelvis att en dålig tredjeparts-app för Wikileaks inte fick vara kvar.
Därför skriks det nu lite väl lättvindigt om censur till höger och vänster.
Censur är dåligt, refusering är ansvar
Om detta kan man tycka vad man vill om – men det handlar lika lite om censur som när ICA eller Konsum bestämmer sig för att sluta sälja porrblaskor i sina butiker eller varor som är oetiskt producerade.
Wikipedia har en bra förklarande text om vad censur handlar om:
Former av censur
Statlig censur innebär att någon statlig myndighet förhandsgranskar material i medier eller kommunikation och förbjuder visning av hela materialet eller delar av det.
Det finns också intern censur, där utgivaren av mediet själv underlåter att visa visst material. Sådan censur beror på restriktioner i tryckfriheten, som ofta kräver att den ansvarige utgivaren undanhåller allmänheten viss information.
Censur kan vara politiskt betingad, men även etiskt eller i form av skydd för landets yttre säkerhet.
Eller som Sydsvenskan skriver om rektorn för danska journalisthögskolan:
Hon är något mindre imponerad av Ekstra Bladets brösttoner och högstämda tal om yttrandefrihet. Det handlar ju inte om att begränsa mediernas möjligheter till kritiskt granskande journalistik, slår hon fast och konstaterar torrt att Ekstra Bladet får plocka bort flickorna om tidningen ska kunna säljas via Apple. Att vägra sälja naket är inte censur, summerar Anne Marie Dohm.
Att hävda att Apples bestämmanderätt om vad som säljs i deras egen butik är censur är att devalvera begreppet och på så sätt förminska den kamp som pågår runt om i hela världen för yttrande- och pressfrihet. Skall det kallas något så är det refusering – något som tidningar själva sysslar med dagligen.
Apple bryr sig inte vad du gör när lampan är släckt
Hade Apple däremot bestämt vilka webbsidor vi fick besökare via webbläsaren, vad jag kunde skriva, till vilka i epost-klienten – då hade det varit en helt annan sak.
Vill vi hitta nakenbilder via iPad och iPhone – oavsett om det rör sig om sexistiska tabloidtidningar eller rena porrsajter är det inga problem, då startar du bara den Apple-utvecklade webbläsaren. Vill du läsa politiskt propaganda, satir, koranen, bibeln eller Liftarens guide till galaxen är inte heller det några problem. Bara att ladda in dem i den Apple-utvecklade e-boksläsaren.
Det är alltså inte Apple som låser in användarna utan det är de medieföretag som gärna ser att läsarna betalar för appar i stället för att surfa fritt på deras webbsidor. Men framförallt är det vi användare som gör aktiva val och än så länge verkar det gå åt rätt håll.
iPad och iPhone är varken mer eller mindre öppna än vad Internet självt är.
