Allt om Mac är ett community för Mac-användare som uppskattar dagliga
nyheter, guider och fördjupningar. Här kan du diskutera de senaste rykterna
och få hjälp med din Mac, iPod, iPhone och nu även iPad i forumet.
Nyhetstips
Har du ett nyhetstips skickar du detta till red@alltommac.se.
Pressmeddelande
Om du företräder en PR-byrå eller är marknadsansvarig för ett bolag och vill skicka ett pressmeddelande använder du i stället pr@alltommac.se. Vi är bara intresserade av information rörande Apple-världen och privatkonsumenter.
Bli medlem
Bli en del av gemenskapen här på Allt om Mac. På så sätt kan du kommentera i forumet, skapa nya, och hitta gamla Mac-vänner. Forumet är till för alla typer av Mac-frågor, inga är för dumma och alla får hjälp.
Det kostar inget att bli medlem och allt du behöver göra är att gå till följande sida och skriva in önskat användarnamn och lösenord.
Reflection är ett helt nytt AirPlay-program för OS X som till skillnad mot andra även kan ta emot AirPlay-spegling från din iPhone 4S eller iPad 2. När Reflection är igång på din Mac kan du i AirPlay-listan på din enhet se och välja din Mac som mottagare. Precis som när du väljer en Apple TV som mottagare dyker en knapp upp under din dators namn, och aktiverar du den startar speglingen mot din Mac.
Reflection har inte direkt ett smörgåsbord av inställningar, men de viktigaste finns. Bland annat kan du välja om du vill att en iPhone- eller iPad-mall ska omsluta bilden eller inte, och då mallarna är några av de fulaste som skådats är det rätt tacksamt att det går att ta bort dem. Programmet känner av om din enhet är i porträtt- eller landskapsläge och det är inga som helst problem att rotera din enhet under tiden som du har speglingen aktiv.
Om du kör Lion din Mac kan du även aktivera helskärmsläge så att iOS-skärmen får en egen Space, eller eget skrivbord. Om du har valt att ta bort ramen runt bilden, den fula mallen, ni vet, så kan du också förstora och förminska bilden genom att som med ett vanligt fönster dra i hörnet med musen. Storleksjusteringen fungerar av någon anledning inte när programmet körs i helskärmsläge.
I inställningsrutan för Reflection kan du i realtid se hur många fps (bilder per sekund) bilden visas i, och i mina tester visade mätaren att anslutningen i regel ligger på runt 30 fps. Trots det laggar det alltid till i ett par sekunder när du börjar använda din enhet efter att du låtit bli att använda den ett tag, det känns nästan som att programmet går ner i viloläge när den inte tar emot några nya pixlar att rita upp. Ett relativt irriterande fenomen som definitivt inte uppstår med när du speglar till en Apple TV.
Ett tidigt stöd för mottagning från fler än en enhet åt gången verkar redan finnas, dock fungerar det halvdant; efter några få minuter stängs alltid den ena anslutningen ner.
Både ljud och bild tas emot av Reflection och fördröjningen är minimal, i princip lika lång (eller kort, beroende på hur man ser det) som när du speglar till en Apple TV. Med andra ord är det alltså minst lika irriterande när du spelar spel som är känsliga för fördröjningar, det blir absolut inte ospelbart, men det kräver någon timmes spelande innan hjärnan och muskelminnet lär sig att anpassa för den minimala men ack så märkbara fördröjningen.
Sammanfattningsvis är Reflection ett program som är alldeles fantastiskt, om du hittar något användningsområde för det. Personligen ser jag inte riktigt när jag skulle vilja spegla min iPhone eller iPad mot min iMac då jag har en Apple TV kopplad mot min TV i vardagsrummet. Om jag däremot inte hade haft en Apple TV, eller om min iMac hade stått mer centralt i lägenheten, hade Reflection varit ett givet köp.
När du laddar ned Reflection kan du välja att köra det i demoläge, där du kan testa att använda applikationen i 10 minuter åt gången (varje omstart av programmet ger dig 10 nya minuter). Om du efter att ha testat det bestämmer dig för att köpa en licens som tar bort tidsgränsen får du betala 15 USD via Paypal, vilket görs direkt från programmets webbsida.
I höstas meddelade Adobe att en satsning på program till tablets kommer göras och annonserade sex kommande appar till iOS och Android under samlingsnamnet Adobe Touch Apps. En av dessa appar är Photoshop Touch som under en tid nu funnits tillgänglig för Android. I lördags “råkade” Adobe släppa iOS-versionen en liten stund på App Store, men snabbare än kvickt togs appen bort och enligt diverse ryktessidor är den planerade lanseringsdagen idag, måndag.
Med lite tur lyckades jag lägga vantarna på Photoshop Touch under den korta stund den fanns tillgänglig, och om du vill läsa mer om detta fantastiska, lilla program klickar du på “Läs mer…” här nedan.
För några månader sedan publicerade vi en liten lista på saker som vi tyckte Apple skulle ta tag i under rubriken “It just doesn’t work“, och ni läsare hade en hel del egna saker ni ansåg kunde kategoriseras under den rubriken. Tack vare OS X Mountain Lion kan nu en del punkter i den listan anses som åtgärdade, även om långt ifrån allt ännu är till belåtenhet. Låt oss gå igenom några av dem:
Integrera iChat och FaceTime och bygg in stöd för iMessage. Helt ny paketering i en ny, enkel och funktionell applikation.
Hej och hjärtligt välkommen, Messages. Messages finns att ladda ned i beta-version direkt från Apple och är absolut ett steg i den riktning man förväntat sig, dock behövs en hel del justeringar innan det blir så där bra som man vill att en unifierad Facetime-, iChat- och iMessage-klient ska vara. Fortfarande startas t.ex. en separat Facetime-applikation om du startar ett Facetime-samtal via Messages, och att det ska plinga och lysa upp och vibrera i hela kvarteret så fort ett meddelande tas emot är ingen direkt höjdare.
Integrera AirPlay genom hela systemet. En AirPlay-knapp bör få en fast plats i varje app som levererar ljud eller bild, kanske bredvid helskärms-knappen. Vidare bör man kunna komma åt AirPlay på systemnivå via en ikon i menyraden. Alla Macar bör också kunna fungera som en AirPlay-mottagare.
Mountain Lion kommer med AirPlay Mirroring, eller på svenska AirPlay-spegling. Med denna funktion kan du med kort fördröjning strömma det du ser på din Mac till din Apple TV 2 (måste uppdateras till iOS 5.1 som ännu inte är släppt). Dock kan du tyvärr inte som i iOS skicka ljud direkt från specifika applikationer, i alla fall finns inte det stödet inbyggt i denna förhandsversion av Mountain Lion.
Köp upp Growl och integrera det i systemet. Finns det någon som har en Mac utan att ha Growl installerat?
Growl köptes tyvärr inte upp, vilket Apple nästan kunde ha gjort av good will då Growl under många år försett Macar med ett notifikations-system som alla seriösa utvecklare implementerat i sina applikationer. Istället levererar Apple ett eget notifikations-system som på de flesta sätt efterliknar just Growl. Likt iOS finns notiscenter i Mountain Lion, där alla notiser samlas beroende på dina inställningar. Du kan välja om dina notiser ska stanna kvar på skärmen eller om de automatiskt ska animeras bort efter några sekunder. Precis som i iOS är det skralt med inställningsmöjligheter, och gesten för att få fram Notiscenter (svep med två fingrar från högerkanten av pekplattan) är riktigt jobbig.
Sy ihop iCloud-säcken så att alla funktioner som är kopplade till iCloud finns på alla iOS-enheter, på iCloud.com och i Mac OS X. Inget ska vara specifikt för någon enhet, operativsystem eller webbsida; jag vill t.ex. kunna komma åt mina anteckningar även via iCloud.com, och jag vill kunna dela ut en Påminnelse-lista direkt från min iPad.
Denna punkt är långt ifrån åtgärdad, men med nya applikationerna Anteckningar och Påminnelser har Apple tagit ett steg mot en ihopsydd iCloud-säck. Dock har de även samtidigt tagit ett steg i fel riktning då Anteckningar i OS X har stöd för bilder och filer medan iOS-motsvarigheten inte har det, samt att Påminnelser i OS X inte kan skapa påminnelser baserade på platsinformation, vilket iOS-appen kan. Sådana detaljer kan dock komma att styras upp i samband med nästa iOS-uppdatering som bör komma långt innan det är dags för Mountain Lion att släppas. Nästa stora steg bör vara att möjliggöra åtkomst till Anteckningar och Påminnelser även från iCloud.com.
Uppdatera Mac-versionen av iWork så att det får direkt stöd för iCloud-dokument. Det är nästan lite pinsamt som det är nu när man måste logga in på iCloud.com för att hämta och ladda upp dokument.
Mountain Lion har stöd för direkt åtkomst av dokument i iCloud via det de kallar Documents in the Cloud.. Än så länge i denna tidiga version finns det stödet endast i Textredigeraren, men iWork lär uppdateras med detta stöd lagom till lanseringen av Mountain Lion i sommar.
När Apple presenterade deras nya molnbaserade musiktjänst iTunes Match var det många som ansåg att tjänsten främjade piratkopiering, då iTunes Match kan användas för att “tvätta” piratkopierad musik. Det hela grundar sig i en av iTunes Match grundprinciper om hur dina musikfiler registreras i molnet, vilket kan ske på två olika sätt. Antingen “matchas” låtarna i ditt iTunes-bibliotek mot motsvarande låtar som Apple redan har på sina servrar i och med deras enorma iTunes-katalog. Om du försöker matcha en låt som Apple inte har på sina servrar kickar den andra metoden automatiskt in: din låtfil skickas till Apples servrar och lagras där, knutet till ditt iTunes-konto.
Det betyder att du i princip kan ladda ned all din musik illegalt och sedan matcha dem eller ladda upp dem till iTunes Match. Personligen hade jag lite svårt att förstå att de stora skivbolagen ens gick med på att skriva under ett sådant avtal, men då hade jag inte tagit med en viktig aspekt i beräkningen, nämligen royalties (jag vet, riktigt klantigt).
Högsta hönset på det musik-distributionsbolaget TuneCore, Jeff Price, förklarar i ett blogginlägg varför iTunes Match är ekonomiskt positivt trots att tjänsten fungerar som en pengatvätt, och den gyllene nyckeln är royalties. Efter två månader med iTunes Match har TuneCore tagit in över 10 000 dollar, och med tanke på att iTunes Match ganska nyligen började lanseras på bred front bör denna intäkt vara helt ok.
Apple håller koll på vilka låtar du spelar via dina enheter, och hur många gånger du strömmar eller laddar ned dem. Den informationen ligger sedan till grund för royalty-avgifterna som betalas ut till de olika rättighetsinnehavarna. Av de 25 dollar som iTunes Match kostar per år tar Apple själva 30%. Av resterande 70% går 88% till skivbolagen och resterande 12% till låtskrivarna (förmodligen ser den procentuella uppdelningen mellan skivbolag och artister olika ut från bolag till bolag).
I praktiken innebär det att rättighetsinnehavarna helt plötsligt börjar tjäna pengar även på illegalt nedladdad musik, och får dessutom dubbel betalning (dock inte lika mycket) på musik som är legalt köpt. Price förklarar det så här:
A person has a song on her computer hard drive. She clicks on the song and plays it. No one is getting paid. The same person pays iTunes $25 for iMatch. She now clicks on the same song and plays it through her iMatch service. Copyright holders get paid.
Visserligen kommer royalty-beloppen inte i närheten av vad låtarna kostar att köpa, men åtminstone får rättighetsinnehavarna ändå något även från illegal nedladdning av musik, vilket ändå måste ses som en framsteg. På sikt, om iTunes Match eller andra, liknande tjänster får fäste och en omfattande kundbas, skulle detta kunna bli en ny finansiell modell för musikindustrin. Förmodligen skulle årsavgiften behöva höjas från nuvarande 25 dollar per år, och frågan är vart smärtgränsen är innan alla fördelar med molntjänsterna suddas ut och enbart prislappen hamnar i fokus.
Hur mycket skulle du kunna tänka dig att betala per år om du fick lyssna på all musik utan andra avgifter á la Spotify, fast i filform á la iTunes Match? En tusenlapp per år?
Vi har hört det förut och kommer säkerligen få höra det igen: Årets iPhone-modell kan komma att ha stöd för NFC och allt vad det innebär. Det har under en längre tid ryktats om att Apple är intresserade av att ge sig in på NFC-marknaden med sina portabla enheter, och på sätt och vis har en av cheferna på MasterCard försagt sig angående Apples satsning på NFC, i synnerhet på MasterCards egna NFC-satsning PayPass. I en intervju med Fast Company för några veckor sedan fick han, Ed McLaughlin som han så roligt heter, frågan om när NFC kommer vara standard i mobiltelefoner. Svaret han ger är:
“The timeline is always as rapid as it makes sense for consumers,” he says. “That’s a combination of having a critical mass of the merchants, which is what you’re seeing right now, and getting devices into the hands of consumers. I don’t know of a handset manufacturer that isn’t in process of making sure their stuff is PayPass ready.”
När journalisten ställer följdfrågan om även Apple då inkluderas svarar McLaughlin:
“Um, there are…like I say, [I don't know of] any handset maker out there. Now, when we have discussions with our partners, and they ask us not to disclose them, we don’t.”
Egentligen skulle det inte vara någon överraskning om det visar sig att Apple satsar på NFC-stöd i iPhone, men det känns ju mer betryggande att mer eller mindre få det bekräftat. I en annan intervju från samma webb-tidning, fast denna gången med en representant från Visa, säger representanten att Apple fört diskussioner med Visa om deras NFC-tjänst PayWave.
Det är inte mycket som talar emot att vi i framtiden kommer sköta majoriteten av våra betalningar med våra smartphones, och är det något företag här i världen som har potentialen att ge den stora massan en snyggt paketerad NFC-lösning som både är simpel och smidig är det väl ändå Apple. Om Apple redan i nästa iPhone-modell implementerar NFC, och därmed stoppar den i händerna på alla iPhone-kunder, kommer den enda egentliga bromsklossen vara handeln och hur snabbt de är villiga att anamma tekniken.
Vad är NFC?
NFC står för Near Field Communication, eller på svenska Närfältskommunikation, och i korthet är NFC-teknologin en vidareutveckling av RFID-systemet, med den stora skillnaden att NFC stödjer tvåvägs-kommunikation medan RFID enbart har stöd för envägs-kommunikation.
NFC gör det möjligt för portabla enheter så som t.ex. mobiltelefoner att kommunicera med med diverse apparater som har stöd för tekniken; exempel på användningsområden är betalning i kassor i butiker, biljettköp i lokaltrafiken, identifikation vid boklån i bibliotek, och så vidare. Möjligheterna är som du förstår ganska stora. Ett annat stort användningsområde är direktkommunikation mellan två, eller flera, enheter; skicka ditt digitala visitkort, ett foto, ett dokument m.m. snabbt och smidigt genom att bara hålla enheterna nära varandra.
Det praktiska användandet sker på så sätt att du tar upp din mobiltelefon, startar en speciell applikation och knappar eventuellt in en kod. Sedan kan du “svepa” din mobiltelefon mot en speciell NFC-enhet, t.ex. i kassan i en butik. Sagt och gjort har du betalat för dina varor och ett kvitto kan vid begäran antingen trådlöst skickas till din mobiltelefon eller skrivas ut som vanligt i pappersform.
Även om NFC-systemet är långt ifrån problemfritt, med risk för störningar och avlyssning, är det ändå just detta system som de stora aktörerna satsar på, speciellt när det gäller mobila NFC-betalningar. Det finns redan idag relativt många mobiltelefoner som har stöd för tekniken. Både MasterCard och Visa ligger i framkant med deras NFC-betaltjänster PayPass och PayWave.
Du kan läsa mer om tekniken på Wikipedia, antingen i korthet på svenska eller mer ingående på engelska.
Jag stöter ofta på frågan om varför den automatiska WiFI-synkroniseringen inte fungerar, och som tur är är svaret på den frågan relativt enkel: “Det är bara en inställning”. För att aktivera den automatiska synkroniseringen mellan iTunes på din dator och dina iOS-enheter är det ett par inställningar i iTunes som måste aktiveras och en inställning i iTunes-inställningarna som måste stängas av. En av dessa inställningar som måste vara aktiverad tyder på att det rör sig om en bugg från Apples sida.
Börja med att gå till inställningarna i iTunes, klicka på iTunes->Inställningar och gå till fliken “Enheter“. Där har du en inställning som på svenska heter “Förhindra att iPod-, iPhone- och iPad-enheter synkroniserar automatiskt“. Denna inställningar ska inte vara aktiverad.
Sedan kopplar du in den iPhone, iPad eller iPod som du vill aktivera automatisk WiFi-synkronisering med. Välj den enheten i sidofältet i iTunes och gå till Sammanställnings-fliken. Där, längst ned, har du ett antal olika inställningar. De två översta inställningarna, som på svenska heter “Öppna iTunes när denna [iPhone] ansluts” och “Synkronisera denna [iPhone] över WiFi” ska vara förbockade. Välj sedan “Utför” så att inställningarna sparas. Gör om detta för alla de enheter du vill ska synkronisera över WiFi automatiskt.
Nu är du klar, och varje gång din enhet kopplas till laddaren och skärmen är låst kommer din enhet att synkronisera med iTunes. Det enda du behöver tänka på är att iTunes ska vara igång och både din dator och de enheter du vill synka ska vara uppkopplade mot samma trådlösa nätverk.
Det är lite oklart ifall den automatiska synkroniseringen triggas igen efter en viss tid om din enhet ligger kvar i laddaren en längre tid. Dock startar synkroniseringen varje gång du kopplar in din enhet i laddaren och skärmen är låst, oavsett om du synkroniserade alldeles nyss eller för flera dagar sedan. En liten synkroniserings-symbol visas på din enhet under tiden den synkroniseras.
Trots att inställningen “Öppna iTunes när denna [iPhone] ansluts” är förbockad behöver du inte oroa dig över att iTunes-rutan kommer öppnas upp och fokuseras på din Mac varje gång din iOS-enhet synkroniserar. Detta tyder på en bugg från Apples sida, då det känns som att den inställningen inte alls borde ha något med den automatiska WiFI-synkroniseringen att göra överhuvudtaget.
En nackdel med detta är att om du kopplar in din iOS-enhet i datorn så startas iTunes om det inte redan är igång. Dessutom initieras en synkronisering direkt. Denna eventuella bugg är rapporterad till Apple sedan länge, och förhoppningsvis kommer en uppdatering till iTunes som reder ut saker och ting och även ger oss lite mer inställningsmöjligheter för den automatiska WiFi-synkroniseringen.
En av nyheterna som OS X Lion kom med var AirDrop, en funktion som är tänkt att förenkla vardaglig fildelning mellan Macar. Med AirDrop kan du skicka och ta emot filer mellan två Macar om de befinner sig inom tio meter från varandra eller på samma trådlösa nätverk. Det är inget krav att datorerna är uppkopplade mot samma nätverk då AirDrop kan fildela direkt mellan två Macar utan någon router som mellanhand (Ad-hoc).
Med det smidiga gränssnittet kan du skicka filer till olika datorer genom att bara släppa en fil på den dator du vill skicka filen till, och så fort mottagaren accepterat filöverföringen sker överföringen. Andra fördelar är att överföringar sker krypterat samt att AirDrop fungerar utan att du behöver fixa och trixa med några inställningar.
Så långt, i teorin, låter allt kanon, men i verkligheten är AirDrop ingen direkt höjdare att använda. För det första kräver AirDrop att du måste ha AirDrop-sidan uppe i Finder för att din dator överhuvudtaget ska visas för andra. Du kan alltså inte skicka en förfrågan om att skicka en fil till någon som inte har ett Finder-fönster med AirDrop-vyn öppen. Det i sin tur betyder att du på valfritt sätt måste kontakta den du vill skicka en fil till och be honom eller henne göra sin dator redo för att ta emot en fil via Airdrop.
För det andra fungerar AirDrop endast om datorerna antingen är fysiskt nära varandra (tio meter) eller på samma trådlösa, lokala nätverk, vilket är riktigt märkligt i denna internet-era. En integration med iCloud borde inte vara så svårt att implementera. Du kan heller inte använda AirDrop om du är uppkopplad mot nätverket via ethernet; precis som funktionens namn antyder kan du endast använda AirDrop över Wifi (det finns dock ett hack som aktiverar även trådbunden funktionalitet).
Den sista, och kanske mest irriterande saken är att AirDrop lider av kompabilitetsproblem; din Mac måste vara av en viss årsmodell för att Airdrop ska fungera, och detta på grund av att vissa äldre (2-4 år) Macar har inkompatibla nätverkskort (exakt vad det beror på rent tekniskt har jag inte undersökt, skriv gärna i kommentarerna om du vet).
Om du redan idag använder tjänster som Dropbox finns det egentligen ingen anledning till att ens bry dig om AirDrop. iChats inbyggda Bonjour-fildelning känns till och med mer utvecklad än AirDrop, men om du har ett behov av att skicka och ta emot filer i samband med att du inte är uppkopplad mot internet kan dock AirDrop komma till användning. Men med tanke på att internetåtkomst börjar bli viktigare än kaffe i detta avlånga land är just detta behov förmodligen inte så utbrett.
Förhoppningsvis kommer AirDrop att utvecklas till en mer kompetent funktion som fler kan uppleva som användbar, kanske till och med med iOS-stöd och iCloud-integration, och kanske till en Dropbox-liknande funktion/tjänst. Redan 2009 försökte Steve Jobs köpa Dropbox, kanske hade Apple då planer på en mer kompetent fildelningsfunktion. Enligt grundaren av Dropbox, i en intervju med The Next Web, ville även MobileMe-teamet ha en dropbox-liknande funktion direkt åtkomlig från Finder, men det Apple-team som var ansvariga för Finder vägrade implementerade det.
Har du någonsin använt AirDrop? Kanske använder du det regelbundet? Berätta i kommentarsfältet.
En potentiellt riktigt irriterande sak i Mac OS X som jag säkerligen inte är ensam om att har stört mig på är Retur-tangentens funktion i Finder och på skrivbordet. Det tog rätt lång tid från det att jag köpte min första Mac att träna om vanan att trycka på Retur; jag kom många gånger på mig själv att navigera i Finder med piltangenterna (jag använder kolumn-vyn), och allt för ofta förväntade jag mig att filen/programmet jag hade markerat skulle öppnas när jag ivrigt tryckte på Retur. Detta händer fortfarande då och då, trots att jag exklusivt har använt OS X de senaste 5-6 åren.
Alla som testat en Mac upptäcker förr eller senare att om du trycker på Retur när du har en fil markerad kommer du till byta-namn-läget, där du kan ändra filens/programmets namn, precis samma funktion som att med musen vänsterklicka på ett redan markerat filnamn. För att med tangentbordet öppna/starta den fil du har markerad är det kortkommandot CMD+Pil Ned eller CMD+O som gäller. Lite mer omständigt om du är van att bara trycka Retur, men efter en periods nötande kommer nog ditt muskelminne till slut lära sig kombinationen/-erna.
Av alla de jag känner som bytt till Mac är det just detta, till synes banala problem, som tas upp som ett av det större irritationsmomenten. I Windows är det ju som bekant standard att öppna filer och dokument med Retur-tangenten. Samtidigt bör OS X-användare störa sig på omvänt sätt när de går över till Windows.
Fram tills ett par versioner av Mac OS X sedan fanns ett riktigt smidigt program som heter ReturnOpen, vars enda uppgift var att ändra Retur-tangentens beteende i Finder och på skrivbordet. Tyvärr hände något i och med lanseringen av Snow Leopard som gjorde att denna lilla applikation slutade fungera, och ingen uppdatering kom från utvecklaren av programmet.
Efter att ha skummat igenom alla internets vrår och hörn verkar det faktiskt inte finnas något sätt att ändra Retur-tangentens funktion i Snow Leopard och Lion. Jag har varit i kontakt med utvecklaren bakom TotalFinder, och på sin att-göra-lista har han att integrera en inställning för att modifiera Retur-tangentens funktion i en kommande uppdatering av TotalFinder. Om någon av er läsare har stött på något sätt att fixa detta på så hojta till i kommentarerna.
Tills det kommer ett sätt att ändra detta är det alltså bara att lära sig Mac OS X egna kortkommandon för ändamålet, speciellt för dig som nyligen bytt upp dig från Windows till Mac. Trots att det finns en rad olika detaljer som kan uppfattas som störande har du ju i slutändan ändå bytt upp dig, och det med råge.
För ett par år sedan fick vi höra om de nya, revolutionerande tjänsterna OnLive och Gaikai som hade som mål att förändra hur vi ser på spelande. OnLives affärsidé är i korthet att konsumenter inte ska behöva ha en spelkonsol hemma, utan all processorkraft ska finnas i några serverhallar som har som uppgift att strömma spelens bild till oss över internet till våra hemmadatorer och TV-apparater. En av de främsta fördelarna med detta är givetvis att spel inte längre blir plattformsberoende (läs: även vi Mac-användare kan spela nya spel). Gaikai är en liknande tjänst som ploppade upp ungefär i samma veva som OnLive.
Tanken är god och både Gaikai och OnLive har visat att det faktiskt fungerar, du kan själv testa det gratis på OnLives och Gaikais webbsidor. Upplösningen är absolut inte den bästa, men trots låga 1024 x 576 som OnLive strömmar i är det helt klart spelbart. På min iMac 21,5″ var det stundvis irriterande låg upplösning när jag spelade i helskärmsläge. I fönsterläge däremot var det skarpt och fint men täckte då inte hela skärmen.
NBA 2k12 via OnLive i fönsterläge, 1024x576
Antagligen handlar det bara om vilken bitrate tjänsterna strömmar bilden i; när jag testade spela NBA 2K12 låg min uppkoppling på 0,5mbit/s, och den låg rätt stadigt där. Battlefield via Gaikai tuggade lägre bandbredd, det fluktuerade mellan 0,2-0,4 mbit/s, antagligen för att Gaikai strömmar i lägre upplösning. Anledningen till varför inte högre upplösningar erbjuds är oklar, kanske klarar deras servrar i dagsläget inte av att pumpa ut så många olika strömmar i högre bitrates samtidigt. Kanske kommer det komma en premium-tjänst i framtiden som löser det problemet.
Battlefield Bad Company 2 via Gaikai i fullskärmsläge, okänd upplösning
OnLive har nu tagit nästa, naturliga steg: hela modellen har applicerats på mobila enheter. Via en app på utvalda Android-enheter kan du redan idag komma åt spelutbudet, en app för iOS är på gång. Du kan abonnera på ett spel i ett antal dagar, köpa hela spelet och kunna spela det under en obestämd tid, eller abonnera på ett spelpaket med massor av spel för ca 10 dollar i månaden.
OnLive säljer även en egenutvecklad universell handkontroll som ska fungera med de flesta datorer och Android-enheter, om den kommer fungera med iOS-enheter är ännu oklar, men sannolikheten är nog ganska stor att den kommer kunna det. Dessutom säljer OnLive en konsolliknande produkt som du kan koppla direkt in i din TV, för möjliggöra spelande direkt på din TV tillsammans med handkontrollen de säljer.
Det kanske mest intressanta är den tjänst företaget visade upp på CES nu i år: OnLive Desktop. OnLive Desktop ger dig tillgång till en Windows 7-installation med Microsoft Office installerat och klart för att användas, och du får 2GB lagring till dina filer du eventuellt kommer behöva spara. Du kommer kunna komma åt tjänsten både från webben och via appar på diverse plattformar, inkl. iOS. Tanken är att OnLives teknik ska användas istället för det idag halvt förlegade VNC-protokollet som de flesta fjärrstyrningsprogram använder sig av.
I klippet ovan testar The Verge OnLive Desktop, och det ser onekligen riktigt intressant ut, titta bara på hur bra filmklippet flyter på. Om du någon gång testat en VNC-app på din iPhone eller iPad för att styra din Mac där hemma så bör du ganska snabbt se att OnLives teknik är exceptionellt mycket bättre. OnLive Desktop finns redan att ladda ned, dock endast från amerikanska App Store, och vid registrering kan man välja mellan en gratisversion och en prenumerationsversion. Den senare ger mer lagringsutrymme, möjligheter till att installera andra program samt prioriterad access till tjänsten. Gratisversionen ger enbart access till tjänsten beroende på hur mycket trafik OnLives servrar tar hand om för stunden.
OnLive Desktop Standard – Free
As-available* access to your multi-touch OnLive Desktop, preloaded with Microsoft Word, Excel®, PowerPoint®
2 GB of secure cloud storage, appearing as your Documents folder on your OnLive Desktop
OnLive Desktrop Pro – $9.99/månad
Priority access to your multi-touch OnLive Desktop, preloaded with Microsoft Word, Excel®, PowerPoint®
50 GB of secure cloud storage, appearing as your Documents folder on your OnLive Desktop
Cloud-accelerated Web browsing
Ability to add additional PC applications
Är det här framtiden?
Tjänster som OnLive och Gaikai har lyckats visa hur framtiden skulle kunna komma att se ut, och personligen har jag inget som helst emot att allt processande sker i någon bunker i något kallt land, så länge användarupplevelsen är densamma som att ha en dator/konsol i framför sig, vilket dessvärre verkar bli svårt med tanke på att vi blir allt kräsnare och kräsnare när det gäller upplösning på våra skärmar.
Jag har svårt att se att OnLive kommer kunna strömma senaste Call of Duty i 1080p till min TV helt problemfritt, eller en Mac OS X-installation med en upplösning motsvarande en 27″ iMac, utan lagg. I alla fall inom det närmsta åren. Men vad vet jag, kanske kommer våra internetuppkopplingar utvecklas i en fantastiskt takt framöver, och då finns det egentligen inget hinder för att tjänster som OnLive och Gaikai ska ersätta våra hemmadatorer och konsoler.
Den israeliska minneskrets-tillverkaren Anobit har länge försett Apple med flash-minnen till bl.a. iPhone, iPad och iPod Touch, och i ett stratetiskt drag att försäkra sig om att ha ett konstant och säkert inflöde av flash-minnen har Apple köpt upp företaget för en halv miljard dollar.
Det som gör Anobit intressant är deras teknologier för att tillverka “Multi Level Cell”-minnesmoduler (MLC) med hög tillförlitlighet och bättre prestanda. Hittils har dessa moduler haft nackdelar som låg tillförlitlighet och låg prestanda, men har tack vare fler lager plats med mer minnesutrymme. Dessutom är MLC-moduler billigare att tillverka jämfört med de dyrare, men prestandamässigt bättre, “Single Level Cell”-minnesmodulerna (SLC). Detta kan innebära att framtida Apple-produkter kan få betydligt större minnesmoduler utan att Apple behöver höja priset för produkterna.
Köpet är det dyraste uppköpet Apple någonsin gjort, och närmast i finansiell storleksordning är Apples uppköp av NeXT (och Steve Jobs) för 15 år sedan; priset för NeXT landade på 472 miljoner dollar.
Det är rätt uppenbart vad Apple håller på med, de har under de senaste åren köpt upp ett flertal olika företag som tillverkar och utvecklar viktiga komponenter i deras mobila enheter. 2008 köptes företaget P.A. Semi upp, som utvecklar nya processor-varianter utifrån ARM-arkitekturen, och ett år senare köptes Intrinsity som tar P.A. Semis processorer och effektiviserar och trimmar både tillverkningsprocessen och själva processorerna (läs Wannhedens genomgående artikel om dessa uppköp).
Nu när även flash-minnen är framtidsäkrade för Apple skulle det inte vara förvånande om de också gav sig på en display-producent, kanske främst för att vara beroende av andra stora skärm-tillverkare som t.ex. Samsung som de för övrigt krigar mot i diverse rättegångssalar över hela världen.
Mjuvarumässigt är Apple så gott som ägare till det mesta de implementerar, och det inte så gamla uppköpet av det svenska kartografi-företaget C3 Technologies samt det relativt färska uppköpet av gänget bakom Siri i iPhone 4S visar att Apple även rent mjukvaru-tekniskt vill vara helt självständiga.
Det är inte så svårt att se vart Apple är på väg: att helt och hållet äga och hundraprocentigt kontrollera allt de sysslar med. Min gissning är att de om inte allt för många år kommer nå eller vara riktigt nära att nå det målet utan några större problem.
